Nordic Baltic Male Choir Festival

Torbjörn Sundström (text) och Bengt Wikholm (bild) rapporterar från den stora manskörsfestivalen i Tallinn i maj.

Så hade då äntligen dagen kommit. Den 24 Maj 2006 och resan till Tallinn med Sandviken Manskör som vi sett fram emot så länge. Många funderingar om många saker var inte helt klarlagda, men som på så många tidigare resor med kören så visste vi att allt skulle komma att ordna sig. I Tallinn skulle vi sammanstråla med manskörer från de Nordiska och Baltiska länderna, det vill säga: Island, Norge, Danmark, Sverige, Finland, Estland, Lettland och Litauen.  

Estnisk allvarlig militärpojke kollade att våra passfoton stämde med verkligheten.

En timmes busstur förbi en del delvis förfallna byggnader slutade klockan 10 vid hotell Reval Express i Tallinn, det skulle bli vårt hem fram till Söndag morgon.

En promenadrundtur tog tretton stycken av oss till ”Olde Hansa”, en restaurang i medeltida stil där vi fick ett bastant långbord med tillhörande långbänkar. Specialitéerna var vilt och honungsöl. Några testade vildsvinskött och några harstek, resten nöjde sig med köttsoppa. Även toaletterna var värda sina besök, med stearinljus som gav sparsamt ljus som enda ”upplysning”. Äfven i öfrigt voro facilitéterna härvidlag tidsenliga.

Så gick vi på ”körlyssning”. Vi hade missat en kör, men 22 man starka Revalia Chamber Male Choir var i full gång. Det lät fantastiskt bra! I svåra sånger gavs bland annat prov på en disciplinerad dynamik, från att det tycktes som att de bara rörde läpparna och man fick anstränga hörselorganen för att höra att de faktiskt sjöng, till att det blåste i håret även på oss i de bakre lokalregionerna. Deras brummande basar fick oss basar att nickande möta varandras beundrande blickar.

En Poliskör från Reykjavik tog över scénen eller rättare sagt började de sin fina entré runt tre väggar. Efter några sånger formerade de sig till vanlig köruppställning på två led. Glad såsom fågeln framfördes på klingande Svenska, sånärsom på att U blev till O. En annan Svensk låt, Horgalåten gjordes på Isländska (tror jag).

Kvällen avslutades med mat och dryck på restaurang.

Efter god nattsömn, uppfriskande dusch och riklig frukost var det dags för övning med ”Askersundarna” i hotellets konferensrum. Den åttahövdade truppen hade inte ”Morgon” på sin repertoar, varför stämövningar vidtogs. Vi provade ”Till Österland” och den kunde eventuellt godkännas. Kuppförslag om att vi skulle byta bort den mot ”Dåne liksom åskan bröder” antogs eftersom vi alla kunde den utantill och dessutom infann sig sångarglädjen. Våra 28 röster skulle representera Sverige  med två sånger inför Estlands President, 1 800 manskörssångare, 1 000 gosskörssångare och övrig publik på Lördagens stora konsert!!!

Irina Forslund, Estlandsfödd Bomhusdirigent, ledsagade oss till konsertlokalen Saku Suurhall som normalt är en stor basketball- och ishockey-hall.

Islänningarna hade påpassligt övat eftersom vi var 10 minuter försenade. Vi övade våra 2 ursprungliga separatkörnummer samt in och utmarsch. ”Morgon” började bli OK mitt på förmiddagen. Köruppställning för ytterligare finslipning fortsatte ute på entrétrappan och vi kände att ”Dåne lik….” skulle sitta mycket bättre än ”Till Ö…” Den euforiska sångarglädjen infann sig och glada nunor hos den tillströmmande kunniga publiken (sångare på väg in till konserten) stärkte oss ytterligare.

En Estnisk stor militärorkester dukade upp och samövningen med alla manskörer och orkestern fick ytterligare ett lyft!

Programpresentatörerna (det vill säga inte våran) invigde festivalen, vi reste oss alla och Estlands President med fru anlände. Estlands nationalsång sjöngs av alla närvarande. Pampigt!

Vi gjorde snygg entré, ”Morgon” med pärm och ”Dåne liksom åskan bröder” utan pärm gick mycket bra och vi fick välförtjänta applåder.

Nu kunde vi luta oss tillbaka och njuta av mången vacker körsång från många duktiga stora körer. En del stycken framfördes tillsammans med orkestern, vilket gjorde det relativt långa programmet lite mer omväxlande.

Gosskören som bestod av cirka 1 000 pojkar i åldern gissningsvis 7 till 14 år, med möjligen 10% mellan 11 och 14 år fyllde mer än den kortsida som utgjorde scén. Sångerna framfördes mycket diciplinerat och vackert! De ljusa kristallklara rösterna var ett välkommet avbrott i den långa raden av röster i ”gubbläge”.

Mina glasögon blev immiga!

Till ”Grande Finale” ställde samtliga körer utom ”Gossarna” ihop sig och det blev ordentligt Pampigt!

Put Vejini, Uti vår hage och Hakkame mehed minnema framfördes ácapella och Finlandia och Landkänning med orkester.

Våra tvivel inför Put Vejini och Hakkame visade sig helt obefogade eftersom det bara var att haka på det 1 000 man starka Estniska kören och dessutom verkade det som om Finnarna hade dessa två i sin repertoar. Irina ledde oss denna gång sångligt i Uti vår hage i lugnt tempo, möjligen för att alla ”utlänningar” skulle hinna vara med.

Publikens favorit blev ändå Landkänning, som med sina fina dynamiksvängningar och de fina melodiska stämmor som den innehåller känns helt underbar att sjunga. Det enorma fortefortissimo som den närmare 1 800 man starka kören presterade gjorde att den stora militärorkestern kunde ”flöka på” för fullt och en fullständig balans avslutade den uttrycksfulle dirigentens avslag. Ett par sekunders eko, ett par sekunders knäpptyst och därefter publikens jubel avslutade konserten.

Vi förenades med delar av publiken, våra respektive som tålmodigt applåderar oss vid allehanda tillställningar och en ”Buss-Stig” som såg lycklig ut. Tillsammans lyckades vi hitta våra två bord för banketten för över 500 personer. Banketten hölls i den andra halvan av idrottshallen. Förrätten var redan framdukad i form av en hel del smått och gott plock som cirkulerades runt de runda borden. Några flaskor vin i två olika färger var även ”bordade”.

De många talen emellan de mer prominenta personerna tog sin början, men Helan klämdes in på ett tidigt stadium. Talen och de gruppvisa spontansångerna störde stundtals varandra. Någon lyckades klämma in ”Halvan”. Vi kände igen det fina ordinarie arrangemanget även om vår text inte var den som hördes bäst.

En Gossopran, K.J. Mölder, sjöng till pianoackompangemang 2 sånger från scenen. Klockrent är ingen överdrift och applåderna underströk detta.

Ett par tal till hanns med innan Tersen, Ren helan slunkit…….