---
Lihkören på Sydafrikaturné
Lihkören från Linköping har nyss (juni 2000) avslutat sin Sydafrikaturné och dirigenten Hans Lundgren berättar här om en fantastisk körresa.
000612
Måndag
Lyriska var de Lihkorister som lämnade Linköping på måndagmorgonen.
Äntligen började resan som planerats i nära fyra år.
Det började i Valencia i september 1996 då Lihkören vid en akademisk körfestival träffade universitetskören från UPE (University of Port Elisabeth) i Sydafrika. Tycke uppstod och inbjudan kom direkt: - Kom och hälsa på oss.
När planerna realiseras idag är nästan hela kören från UPE utbytt av nya studenter och Lihkören har också förnyat sig avsevärt.
Planet från Arlanda gick till London och där gjordes ett tappert försök att bedriva repetitionsarbete i en gatelobby, men på grund av inverterad akustik skrinlades projektet. Programrådet hade kombinerat sammanträde och Guinnessprovning. Båda avlöpte väl.
Planet till Johannesburg var för många en pärs. Maten och vinet var ok, men sängplatserna få, dvs. obefintliga. Dock bjöd South African Airlines både på tandborste ögonbindel och varma tossor. Dock inte öronproppar. Sömnmedel av olika styrka intogs och de flesta somnade och sov bort några timmar. Osborn hade en otäck dröm om någon som slickade någon i örat, men det visade sig senare inte vara en dröm utan en såpopera som visats på flygteven.
000613
Tisdag
Vi anlände Johannesburg och checkade om till P.E. och när vi
landade kl 13 stod de där; representanter för UPE Choir och
dirigenten Junita Lamprecht. Vi blev mycket väl mottagna och bjöds
på lunch på universitetet. Papper och artigheter byttes och
vi kastades strax in i den första kulturkrocken. Vi skulle ut och
sjunga i ett av de svarta bostadsområdena där det ordnats ett
möte med skolkörer från området och deras dirigenter.
Vi gjorde en snabbuppsjungning i en skrubb och satte oss i salongen för
att lyssna på skolkörerna. Efter 10 minuters tal av kulturperson
gick den första kören upp. Femtio barn i högstadieåldern
visade oss vad sångglädje och sydafrikansk körklang betyder.
(Detta ämne kräver en särskild uppsats vid ett senare tillfälle.)
Ytterligare en kör rev av ett antal sånger och till och med
en av de sydafrikanska vi själva har med oss i bagaget.
Jag blev ombedd att försöka göra något workshopsaktigt kring klang och intonation och efter att vi äntrat scenen och inlett med "Hej dunkom" (Andrabasarna fick högljutt jubel mitt i sången vid det kraftfullt fylliga låga fesset på "kvar"!) och "Si puer" talade jag lite om att inte sjunga med så mycket vibrato och inte alltid så himla starkt och kanske i falsett ibland och så. detta exemplifierades med "Sverige" och "Blommande sjö". Vi sjöng också Saint-Saëns "Saltarelle" som uppsluppet firade ankomsten till Afrika med att stiga en ton!
Skivor och kassetter utbyttes och också många erfarenheter och vi lämnade den svarta förstaden för transport till slavmarknad (sic!) i de besuttnas stadsdel. Erik B och jag checkade in på hotellet och en efterlängtad dusch inledde kvällen.
000614
Onsdag
Kanske den häftigaste upplevelsen i Lihkörens historia? Utflykt
till "Addo Elephant National Park"! På nära håll fick
vi se en hjord på ett 40-50-tal elefanter. Några bara månadsgamla
kalvar och några riktigt åldriga (60-åriga) tjurar.
Dessutom ett antal silkesapor, vårtsvin och andra vilda bestar.
En fantastisk lunch i nationalparken avslutade besöket där.
På kvällen var det konsert i den reformerta kyrkan i den välmående afrikandiska stadsdelen där de flesta av oss bodde. UPE Choir inledde med ett mycket spännande program med bl a nykomponerad sydafrikansk musik. Kören imponerade storligen och vi var nog lätt nervösa över att få sjunga efter dem.
Vi startade
dock med en Saltarelle och efter Boozons och Ekmans presentationer infann
sig en sedvanlig gemytlig lihkoristisk stämning. Gensvaret från
publiken var enormt och de båda presentatörerna och kören
gjorde en strålande insats.
Vårt program blev synnerligen väl mottaget! UPE Choir fick
både Mary a woman och Rövarsången och verkade synnerligen
tillfredsställda.
Vår solist Erik Bergquist gjorde mycket bra ifrån sig och blev invald som hedersmedlem vilket också vår entusiastiska värdinna Junita Lamprecht, dirigent för UPE choir, blev.
Kvällen avslutades med gemensamt galej och några av oss yngre fortsatte på stan.
000615
Torsdag
Vår vän busschauffören William hade inte riktigt insett
hur mycket packning 57 personer har vilket resulterade i en miss i bagageutrymmesdispositionen
vid avfärden från P.E. Allt golvutrymme i bussen som inte upptogs
av säten var sålunda belamrat med packning. Bussens kondition
verkar inte så övertygande och Staffan Vejdal har infört
ett vadslagningssystem som går ut på att man satsar 20 rand
per man på en exakt tid då bussen kommer att lägga av.
Den som kommer närmast får alla insatserna. Alternativt bussen.
Resan till Graaf Reinet präglades av trötthet efter gårdagens övningar och bussens motorljud som får en jumbojet att framstå som tystgående gjorde att de flesta stoppade diverse mojs i öronen och ägnade sig åt kontemplation och/eller utsikten. Bra för rösterna!
Resan norrut från P.E. fick dock alla att förstå att vi verkligen är i Afrika. Det milsvidda uttorkade landskapet med de svarta bergssiluetterna bakom kan bara vara Afrika. Väl framme i Graaf Reinet, ordentligt försenade också med afrikanska mått, blev vi serverade en lunch som enligt Per Karlsson bara bestod av en förrätt. Därefter rask inpackning i Volkswagenbussar för en utflykt till Desolation Valley och nationalparken Karoo. Ett oerhört dramatiskt landskap med utsikt över stora delar av kapprovinsen. En mycket kunnig guide beskrev allt från flora och fauna till bergarter och områdets historia.
En mycket snabb rumsfördelning följde vid hemkomsten och några ögonblick senare stod kören uppställd för uppsjungning och strax efteråt befann vi oss mitt i en workshop med en lokal svart kör, The Peacemaker Choir. Vi sjöng sedvanligt käcka sånger med stort gensvar, men det som vi inte var beredda på och som jag tror berörde alla oerhört var den svarta körens presentation av sig själva och sin verksamhet. Att påstå att vi är privilegierade känns bara slitet. Vi är fruktansvärt privilegierade och bortskämda!
Workshopen slutade ned att vi sjöng tillsammans och därefter var det total förbrödring kring soppa, öl och skinkmackor. Ännu en förrätt.
000616
Fredag - Youth Day
Drostdy Hotel där huvuddelen av kören bodde är en fantastisk
anläggning i kolonialstil. Stället drivs av Betty-Marie som
bjöd hela kören på förläggningen och maten på
kvällen. Vår motprestation var att göra en workshop med
The Peacemaker Choir (se ovan) och att framträda på fredagmorgonen
vid en ceremoni på stadshustrappan. Betty-Marie, som alltså
är vit, berättade för mig att hon redan på högstadiet
gått med i ANC och i hela sitt liv varit "liberal" och kämpat
för ett fritt och rättvist Sydafrika. En mycket kraftfull och
engagerad personlighet.
Youth Day, som alltså är en nationell helgdag, firas till åminnelse av de hundratals ungdomar i Soweto som 1976 brutalt mördades av polisen då de demonstrerade mot tvånget att lära sig afrikaans.
The Peacemaker Choir grep oss redan igår oerhört inte bara med sin sång utan också genom sina berättelser om under vilka omständigheter de arbetar. Kören är helt rekryterad bland ungdomar (och någon lärare) från de svarta områdena i Graaf Reinet och syftet med kören är inte bara att sjunga utan att vara en social förebild och propagera för drogfrihet m.m.
Vid ceremonin på stadshustrappan inledde den svarta kören och därefter var det vi. Vi hade en konstig köruppställning med ca 6 man i bredd och tio rader på varsitt trappsteg, men det funkade rätt hyfsat. Mitt under konserten ringde Radio Östergötland och intervjuade Patrik Ekenbark, vår turnéledare, i telefon. Mellan några sånger i vårt program överlämnade vi en gåva om 6000 rand till den sydafrikanska kören, ett beslut som styrelsen fattat dagen innan. Pengarna, som motsvarar ca 9000 kr, är en gåva från kören, undertecknad och vår solist Erik Bergquist. Pengarna mottogs av körens ordförande som tackade med ett mycket gripande tal. Det är för mig ibland ofattbart hur människor som lever under vidriga förhållanden kan ha så mycket stolthet, klarsynthet och intellektuell skärpa. Vi blev åter mycket gripna och att vår gest var mycket uppskattad behöver kanske inte framhållas.
Efter att ha ätit grillspett grillade utomhus och smakat en grappaliknande destillerad dryck äntrade vi bussen för färd söderut mot Oudtshoorn. Återigen mil efter mil spikrak väg genom Great Karoo tills vi strax före målet snirklade genom ett gigantiskt, oerhört dramatiskt bergsmassiv. Utefter vägen såg vi diverse djur, bl.a. olika apor t.ex. silkesapor (Som på engelska heter velvet monkeys!) och dessutom strutsar och diverse hjortdjur.
000617
Lördag
På fredagkvällen kom vi till en stugby där vi inkvarterades
och fick en fantastisk kvällsmat. Stället hade dock inga rättigheter
vilket resulterade i ett hejvilt handlande med sexpacksöl och de
flesta verkade nöjda. På morgonen gick färden vidare via
ett makalöst bergsmassiv med fantastiska grottor till en djurpark
med geparder och krokodiler m.m. Sen hamnade vi på en strutsfarm
där vi fick stifta bekanstskap med strutsar som riddjur, som kapplöpningsdjur
och som mat. Vi fick en fantastisk lunch med strutshalssoppa och strutsfilet
med aprikossenap m.m., Vinet var dock av tvivelaktig kvalitet. Kraftigt
försenade - milt uttryckt - landade vi i Mossel Bay där vi efter
en hysterisk uppsjungning och inkvartering snabbt bytte om till frack
(Lihkörens organisation och laganda firade triumfer!) och hade en
fantastisk konsert i the Maritime Museum framför en replik av "Bartolomeu
Dias", det skepp som 1488 nådde den sydafrikanska kusten just i
Mossel Bay. En oerhört entusiastisk (helvit) publik mötte oss
och konserten var utan tvekan en stor succé. Efteråt serverades
vi återigen en förrätt...
Under dagen anlände ett fax med recensioner från konserten i Port Elisabeth. Under rubriken "Swedish choir earns standing ovations in PE" skriver recensenten Rupert Mayr i tidningen "Eastern Province Herald" bl.a.: "The well trained ensemble impressed with its rich, beautifully rounded tone, excellent dynamic control and a thoroughly musical approach to songs from different periods and countries. [...] they at once captivated their audience with the brilliantly performed Saltarelle by Saint-Saëns." Också den afikaansspråkiga tidningen recenserade konserten i mycket positiva ordalag.
Förläggningen på lördagkvällen var av vandrarhemskaraktär. Duscharna hade den egenheten på morgonen att kallvattnet tog slut. Ett för svenskar egendomligt fenomen. Kanske har det nåt att göra med att det är vinter här?
000618
Söndag
Söndagen var resdag. Vår busschaufför - William heter
han - kör verkligen den tunga, något omoderna bussen som ett
proffs. Bussen har fem (!) säten i bredd, 2+3 så det är
alltså lite trångt i sidled. Som tur är är utrymmet
för benen ok. I den främre delen av bussen som mest befolkas
av geriatriska föreningen pågår intellektuella övningar;
där läses god litteratur (P-A Fogelström, Stendhal), där
studeras kartor och diskuteras bergarter, flora och fauna. Motorljudet
är dock så starkt att de flesta har öronproppar och diskussionerna
är till stor del inre monologer. Ibland tränger det fram, från
den bakre delen, skrattsalvor och då och då toner av obestämd
karaktär och syfte. Där lekes oskyldiga lekar och man övar
sig i verbal spiritualism (drar vitsar).
Tempot kändes ganska lugnt och vi stannade flera gånger. Bl.a. för lunch vid ett stekhus och vi fick äta oss mätta för första gången på länge. Williams enda nackdel är att han inte kan klockan, eller i alla fall inte kan beräkna tiden. Vi har lärt oss att nu lägga på ungefär 100% på hans tidsangivelser.
När ca sex mil återstod till Kapstaden befann vi oss högst upp på ett bergmassiv med fantastisk utsikt över solnedgången och Goda Hoppsudden. Eftersom det var söndagkväll var det bilköer in till stan. Efter inkvartering på Waterfront Suites gick styrelsen och hade styrelsemöte och middag på Hard Rock Café. Ledamoten Eriksson-Edgren som saknades deltog i viss mån per telefon.
000619
Måndag
Äntligen sovmorgon!
Vid tiotiden masade sig de flesta ut och tog en taxi (Rikkis fantastiska livsfarliga fordon!) till Taffelberget och bergbanan upp till toppen. En strålande tur med utsikt över bl a Robben Island. Efter nedfärden lunchade vi i Waterfront (och diskuterade uttalet av detta ord) och begav oss sedan till hotellet för att hämta våra konsertattiraljer. Efter transport till katolska kyrkan genrepade vi i en ypperlig akustik - som sedan visade sig bli ännu bättre med publik. En drillning av T1-orna i "På fjället i sol" och turnéns första genomsjungning av "Age and youth" m.m. gjorde oss ganska väl preparerade för kvällens konsert. Vi välkomnades av kyrkans kördirigent Tony och vår huvudkontakt i Kapstaden Nick Basson vid University of Western Cape.
Konserten blev ytterligare ett lyft för kören. Publiken var hänförd och vi tyckte det var det bästa vi hittills presterat. Erik Bergquist sjöng som en gud. Likaså Jabula Boys. Basper spelade kontrabas som aldrig förr och förstatenorerna var verkligen super. Super gör vi däremot inte.
Efter konserten var det reception med vin och förrätt och vi knöt ytterligare kontakter och drog upp planer för de kommande dagarna. I morgon väntar utflykt till själva Cape Point, sälar och pingviner. En del nattlig pilsner och usel Whisky stärkte självkänslan och körandan.
000620
Tisdag
Fridag. I stort sett hela gänget begav sig med Williams buss till
Godahoppsudden. Turen startade på den västra sidan nedåt
och vi stannande på diverse spännande platser, bl a en där
blåa papperskorgar parade sig i hundratal. Utsikten över kustremsan
var magnifik och Martin Testorf köpte halsband av elefanthår.
Vi for vidare ned till Hout Bay där vi tog en båt ut till en
sälkoloni. På kajen underhöll Banjo-Lasse och hans dansande
kamrat, som var ett slags överårig minstrelsångare från
en amerikansk sydstatsromantisk film, i halmhatt och träningsoverallsbyxor.
Patetiskt är ingen överdrift. Vi for vidare ned genom fantastiska
överklassbosättningar mot själva Cape Point där Stilla
havet och Atlanten anses mötas (Andra påstår att detta
sker i Cape Agulhas som är Afrikas verkliga sydspets.). Oavsett vad
som är korrekt var upplevelsen överväldigande och naturen
magnifik. Vi såg vilda strutsar och apor och massor av försäljare
som sålde "what we in Swedish call tingel-tangel". Av någon
anledning firades denna kolonialisering av udden med sången Island
och fotografering av hela kören vid en skylt som meddelade att detta
var den sydvästligaste (!) platsen i Afrika!
Nere på udden åt vi lunch på en restaurang och en andrebas fick ett flygande parasoll i huvudet. Vi andra fick skaldjur med curry. Andrabasen klarade sig med lindrig hjärnskakning och vi andra inväntar resultatet av craw-fishens och musslornas tarmskakande inverkan.
William förde oss vidare upp längs ostkusten (Solen står mitt på dagen i norr vilket är mycket förbryllande!) till Simon's Town där vi studerade afrikanska pingviner. Planerna att låta oss fotograferas i frack tillsammans med dessa skrinlades då någon yttrade "Why a photostop when we've got Photoshop!" Resultatet av photoshopövningarna kommer att framdeles kunna studeras i körens marknadsföring. Från pingvinerna bar det av raka vägen hem och det var en ganska mör kör som vid sextiden landade i Waterfront Suites.
Geriatriska föreningen bestämde sig att det var dags för årsmöte (Sådant brukar infalla ungefär vart fjärde år.) och vi uppsökte en thailändsk krog på gångavstånd. Chefsideologen Vejdal invalde de nya medlemmarna Castensson och Helmfrid samt adjungerade den unge Âtvidabergaren Bergquist. I övrigt deltog undertecknad samt herr Nilsson, Boxholm. Vi hade en stillsam supé i lugn och ro och diskuterade och löste de mest komplicerade världsproblem med god mat och dryck. Under den korta promenaden hem attackerades vi handgripligen av en trio nattfjärilar, men styrde ståndaktigt stegen gemensamt ända hem.
000621
Onsdag
Morgon.
Natten och morgonen ägnades åt sömn. Ett snuv- och hostvirus
grasserar i kören och en del drabbas av lätt feber. Stämbanden
verkar intakta, turnéläkare Berge råder. Ett vingäng
besökte på morgonen den sympatiske Vaughan Johnson's vinbutik
i Waterfront. Butiken är en av de allra bästa. Där diskuterade
vi lagliga och praktiska möjligheter att få med oss så
mycket som möjligt hem. Både hr solotenor Bergquist från
Åtvidaberg och undertecknad var ute efter den Tinta Barocca -95
som det svenska systemet tog in i februari och som såldes slut på
några timmar. Vår nyvunne vän Vaughan ringde ett samtal
och fixade fram några lådor fast vinet egentligen är
slut också här. Fortsättning följer på fredag.
Nu går Williams körtransport mot universitetet, lunch, sightseeing, repetition och konsert samt mottagning efteråt. Vi är laddade.
Kväll.
Till UWC (University of Western Cape anlände vi och mottogs av Jan
Persens, en stor person vid UWC och director of international relations.
Han berättade kort och engagerat om universitetet och bjöd på
lunch i form av ett antal förrätter. Min kamrat i dirigentstämman
yttrade då: "Eftersom det här landet tidigare lidit så
många oförrätter satsar man numer mest på förrätter."
Det var ju rätt kul. Efter förrätten fick vi gå runt
på universitetet i mindre grupper ledda av varsin student. En spännande
vandring på ett till synes fräscht och dynamiskt universitet.
Efter Âtersamling och diverse tacktal åkte vi till Cape Town
University och dess konserthus Baxter Hall. Ett helt vanligt konserthus
med alla faciliteter. Det enda ovanliga var väl just att det låg
på ett universitetscampus! Vi blev mycket väl mottagna, hade
en kort repetition (kören var vid det här laget lite sliten
på grund av grasserande virus) och fick sedan middag (huvudrätt,
efterrätt och kaffe!). Konserten startade 20.15 och vi hade ett par
hundra personer i publiken, bl a ambassadörsparet Heinebäck
och många andra svenskar. Konserten var ok, men klangen lite spretig
och matt (Vi har nu börjat få stora krav på oss själva!).
Dirigenten gladde kören med att helt göra bort sig i de sista
takterna på La Cucaracha och dessutom skylla detta på den
sympatiske Simon Nilsson (sine Zaid). Något riktigt olé blev
det därför aldrig utan mer ett olalela, eller nåt! Efteråt
var det mottagning med vin och förrätter och mer sång.
En trött manskör, Morphei Drängar, anlände till logiet
strax efter midnatt.
I morgon kränger vi på oss frackarna för sista gången!
000622
Torsdag
Morgon.
Stellenbosch, har det berättats oss, är universitetet, vin,
rugby och afrikaans, men också musik. Vinhandlaren Vaughan Johnson
som vi träffade i onsdags hade dagen innan varit i Stellenbosch
i Endler Hall och lyssnat på Mendelssohns Elias, framfört med
universitetsresurser. I samma lokal ska vi idag göra en kortare lunchkonsert.
Junita Lamprecht i PE menade att här kommer vi att få den mest
initierade publiken.
Kväll.
Lunchkonserten i Stellenbosch gick utmärkt. Den hittills största
publiken, ca.300 personer, var mycket road och förtjust. En fantastisk
konsertlokal med stor scen. En salong för ca 600 personer och en
fantastiskt akustik! Tänk om det fanns något liknande i Linköping.
Vår konsertsal framstår i allt sämre dager och som den
förskräckliga hybrid den är.
Efter konserten åkte vi till en tämligen kommersialiserad tillverkare av en champagnekopia. En fullkomligt men(ings)lös dryck tyckte undertecknad och flera med mig. Sedan bar det av till vinhuset Meerlust där vi bjöds på provsmakning och föreläsning direkt av bryggarmästaren själv, en man född i Italien. Nu var det andra bullar. Fyra mycket läckra viner dukades upp, en Chardonnay, en Pinot Noir, en Merlot och en Cabernet Sauvignon. Varje vin firades med en sång mellan faten i i den klangrika akustiken i källaren och den lille italienaren myste. Sen blev det även Grappa vilket till slut medförde att hela "Insalata italiana" revs av. Italienaren grät! En mycket uppsluppen kör färdades hemåt till okända öden.
000623
Fredag
Vi började dagen i Waterfront, ett fantastiskt shoppingcenter i de
gamla hamnkvarteren. Jag köpte en extra resväska för vinet
och docenten Castensson. åtvidabergaren Bergquist och jag åt
en magnifik lunch på Quay West. Därefter gjorde vi avslut hos
vinhandlaren Johnson och både lunchen och vinhandlandet kommer att
innebära kraftig övervikt.
Vid tvåtiden for vi till midsommarfirandet med svenska föreningen. Där bjöds magstång, tindrande barn, janssons frestelse, kalles kaviar, knäckebröd, Stiltonost, öl, vin brännvin, kaffe, punsch, glögg, vin etc. Vi hade 40 minuters konsert och sedan allmänt mingel. Ambassadörsparet Heinebäck närvarade och Owen? berättade om Josephine's Mill som startades av Letterstedt (Lallerstedt) från Vallerstad utanför Linköping.
Eftersom det var vårt sista officiella framträdande på turnén slappnade kören av avsevärt och t. o. m. skrålade i bussen på vägen hem. En något förstärkt geriatrisk förening avslutade kvällen på en närbelägen bar.
000624
Lördag
Fridag, som jag personligen ägnade åt att besöka de centrala
delarna av staden och gå i min son Martins (som bodde här några
månader för ett år sedan) fotspår.
På kvällen var det sista natten med gänget och Nick Basson bjöd på stort party på UWC. Grillat och massor med vin. Det var tacktalens afton och alla tackade alla och presenter utdelades. Själv fick jag en klocka och en cigarr. Häger fick en flaska vin som sedan kom bort.
I mitt tack till kören gjorde jag ungefär följande reflektion:
Eric
Ericson i Afrika
Jag har under mina många år som körsångare och
dirigent turnérat i stora delar av världen och varje gång
jag är ute slås jag av hur stor svensk körsång är
utanför Sverige. Vid samtliga konserter i Sydafrika kom det efteråt
fram någon ur publiken och började tala om Eric Ericson. Eric
får, med all rätt, personifiera det svenka körundret.
I Stellenbosch kom en dam upp till min loge och berättade att hon
när hon sett mitt namn i förhandsreklamen hade konstaterat att
jag var med bland körsångarna på en skiva hon hade med
Eric. I samma kör, konstaterade hon, sjöng då också
andra numera ganska beresta svenska körledare såsom Robert
Sund, Anders Eby och Stefan Parkman.
Det är en stor förmån att få resa ut med en svensk
kör både som körsångare och som dirigent. Vi har
gratis good-will bland annat från maestro Eric som berett marken
i alla jordens hörn. Det är också förknippat med
ett stort ansvar, eftersom svensk körsång ständigt kopplas
samman med det allra bästa som presteras i världen. Låt
oss därför känna lycka och tacksamhet över att få
representera svensk körkultur!
Tack för att du läste och lyssnade!
HANS LUNDGREN
|
Swedish
choir earns standing ovation in PE [Inledningen som recenserar UPE Choir i den första halvan av konserten är tills vidare utesluten.] Major interest, of course, centred on the first male-voice Swedish choir visiting our country. The well-trained ensemble impressed with its rich, beautifully rounded tone, excellent dynamic control and a thoroughly musical approach to songs from different periods and countries. Entering to the strains of their amusing Entrance Song they at once captivated their audience with the brilliantly performed Saltarelle by Saint-Saëns. Bartokís Hungarian Folksongs regrettably lacked the clarity of sound absolutely essential to his work. Intonation problems, especially in forte passages, also affected some of the other items, among them Snowstorm or Insalata Italiana,a clever pun on Italian opera. Shortcomings of this type, however, hardly interfered with the overall success of their performance. In addition to some beautifully interpreted, typical male-voice-choir items our visitors entertained us with some highly amusing pieces such as the popular Marry a woman uglier than you, fever and, above all, the truly unique collection of unusual sounds and noises of Folke Rabe's Rondes. Enthusiastic applause and a standing ovation resulted in two encores. - RUPERT MAYR |
000627