Ragnar Blomström tog 1980 initiativet till att bilda en kör i Åkersberga. Så föddes FYRKLANG. 25 år senare lämnar han kören efter ett fantastiskt arbete. Kristina Unge tecknar ett porträtt av Ragnar Blomström.
Hösten 1980 startade musikdirektör Ragnar Blomström från Åkersberga en liten kör med cirka 20 deltagare i Åvaskolan i Täby. Barbershop var det tänkt, men repertoaren ville inte hålla sig på det spåret, så ganska snart blev det Körling, Sjöberg och Bellman. Man kallade sig Lilla kören och Ragnarkören.
Erfarenheterna från den första tiden gjorde att Ragnar i början av höstterminen 1981 körde igång en körskola. Det blev cirka 10 deltagare som fick i läxa att till nästa gång öva in en liten visa att sjunga upp för de andra. –Det var hemskt, minns Brita. Var och en sjöng solo inför de övriga. Gunilla håller med. –Vi kände ju inte varann och kunde ingenting.
Men vårterminen 1982 gick de med i kören som då även fått manliga deltagare och blivit fyrstämmig. Då bytte man namn till Fyrklang.
–Hösten/vintern 1982 reste vi till Åland, där vi höll en konsert i Lemlands kyrka söder om Mariehamn, berättar Brita.
Från 1983 framfördes vår sakrala repertoar varje år i Länna och Riala kyrkor vid jultid och under våren med ett för årstiden passande urval av sånger. Vi njöt av att få sjunga kära och kända sånger som Hosianna, Dotter Sion och Sommarpsalm, och Ragnar gjorde strålande egna arrangemang åt oss av klassiker som Ett barn är fött, Betlehems stjärna och Så skimrande var aldrig havet.
Under årens lopp har vi kunnat dra fördel av Ragnars enastående förmåga att arrangera sånger med hänsyn till körens sammansättning och kunskaper. För oss är inte bara Vintern ra ett måste den 30 april utan i lika hög grad Sylvains Vårkänslor och Det kommer en vår i Ragnars arrangemang.
Första körspelet
I mars 1988 hade vi drygt 40 medlemmar och det var det dags för den första stora satsningen, ett körspel med enbart Jules Sylvain-melodier, alla arrangerade av Ragnar.
Arbetet började redan vårterminen 1987. Vi delade in oss i olika arbetsgrupper som jobbade med dekor, scenkläder, annonsering, programblad och så vidare. Sygruppen såg till att alla damer fick långklänning i turkos duchesse med glitter runt halsen och herrarna maggördel och fluga i samma färg. Anita blev regissör och övade gester och förflyttningar på scen med oss. Aldrig hade vi kunnat ana att det var så svårt att ”titta in i vår lilla kajuta” – samtidigt. Och sedan måste vi lära oss allting utantill… Till vår hjälp engagerade Ragnar ett par musiker ur sitt rika kontaktnät. Själv dirigerade han oss i vit smoking och med uttrycksfullt minspel.
Och det blev succé! Det blev föreställningar i Tibbleteatern, Bergateatern och i Vallentuna.
Högtidsstunder
Och kören växte. Många hade sett föreställningarna och ville vara med. Ragnar hade också 1984 startat en ny kör, Agria, i Åkersberga. Samarbetet med dem ledde till att vi från 1988 började ge en alltid fullsatt julkonsert i Österåkers kyrka. Det blev en storkör som nästan fick taket att lyfta när vi brast ut i Rejoice. Men det vi allra helst vill minnas är de gånger vi fick ackompanjera Ragnar själv när han som solist framförde Davids psalm 24 ”Gören portarna höga” eller Adams julsång. För han kan inte bara spela piano och arrangera utan också sjunga så hjärtat smälter. För de högtidsstunderna tackar vi.
Vi fortsatte med fler körspel, till exempel ”Från Chaplin till Chess” 1991, då vi sjöng örhängen från film och musikaler arrangerade av Ragnar, till exempel New York, New York med herrarna i tvåfärgade mantlar och hög hatt och damerna i klänningar i blått, turkos och rött. Man kände sig som Judy Garlands och Frank Sinatras kolleger. Anthem i Ragnars arrangemang framförd av tenorer och basar var en av höjdpunkterna.
1996 var det dags igen. Vi kallade det nya körspelet ”Ett glas öl”, eftersom vi sjöng ett urval av melodier ur Hasses & Tages revyer. Särskilt minns vi Donna Juanita med Kajsa-Lena som solist och självklart titelmelodin som vi fortfarande sjunger så fort vi kommer åt. Året därefter fick vi Karin Söders stipendium från Riksförbundet Svensk Körsång för den uppsättningen.
Tillsammans med Agria gjorde vi i oktober 1999 körspelet ”Det här är bästa vi någonsin gjort”, då vi framförde ett urval av de bästa låtarna ur Fyrklangs och Agrias tidigare konserter.
Internat och resor
Mellan varven åkte vi på internat, oftast till Skokloster, det första redan våren 1982. Därifrån minns vi bland mycket annat Alfs Ernst Rolf-kavalkad, Ninas och Gertruds framförande av Jag diggar dig och inte minst Majnies och Ullas hyllningssånger till vår dirigent.
Vi gjorde resor också, till exempel till Åland, Enköping, Dalarna, Nynäshamn, Linköping och inte minst Åbo, där vi deltog i en stor körfestival och fick flera nya tillskott till vår repertoar, bland annat Aftonens sång.
Men det bästa har ändå varit att varje tisdag år ut och år in hasta till Åvaskolan och där hitta Ragnar vid flygeln, ständigt lika energisk, engagerande och glad. Han har generöst delat med sig av sin djupa musikalitet och glatt oss med sitt virtuosa pianospel. Man kan tycka att det är ett under att han har stått ut med oss i 25 år. Vi är ju en amatörkör. Många kan fortfarande inte läsa noter, om man törs avslöja ett så graverande faktum i ett så seriöst sammanhang. Det ganska intensiva pratandet på våra övningar har inte alltid gjort saken lättare för körledaren, som emellertid aldrig förlorat tålamodet utan tagit om och förklarat med aldrig sinande gott humör.
 När Ragnar nu drar sig tillbaka för att som man säger njuta sitt otium, kan vi bara från kören Fyrklang framföra ett varmt och innerligt tack för all glädje och alla högtidsstunder som han har skänkt oss.
För Kören Fyrklang från Täby
KRISTINA VON UNGE
|
